Det är ungefär den första gången jag känt så hittills efter att ha bott i Borås i tio år nu.

Efter att varit isolerad i snödrivor hela vintern så tycks regnet vara en välsignelse.

Personligen tycker jag inte att Borås är världens regnigaste stad. Jag tyckte det regnade minst lika mycket när jag bodde i Göteborg.

I går besökte jag gamla götet. Skulle träffa brorsan och brorsonen och speja runt lite på stan. Det var ett tag sedan jag var där. För mig tycks folket ändras mer och mer så att det känns som om man vandrar i Stockholm istället för Göteborg. När jag bodde där på 90-talet så var individualismen hög i Gbg. Man kunde se fler oliktänkande och udda personligheter på gatan än man kan idag. Idag är det värsta modevisningen.

Till och med mammorna med sina 10 000 kronors barnvagnar struttar fram som på värsta catwalken. Ytligheten har nått Sveriges hjärta och jag tycker att det är så synd så synd. Jag saknar den rosahåriga halvsminkade bruden som vaggar omkring i flufftofflor utomhus, punkargänget och studenterna med hippiestil.

Nu är snarare studenterna på svältdiet pga de dyra märkeskläderna som de spenderar sina CSN pengar på. De enda riktiga individualisterna idag på Göteborgs gator tycks den allt växande gruppen uteliggare.

Den skönaste synen jag fick igår var en hemlös som gick runt och med predikande röst försökte sälja "Faktum" på Kungsgatan samtidigt som han bar flera varv kabel med koppartråd runt halsen som han snott ur någon väggrop i närheten.

Och så kom jag lunsande gatan fram...eller snarare vaggande...börjar få en elak foglossning av graviditeten. I mörk huvtröja svarta mjukbyxor och gummidojs så såg jag snarare ut som en av uteliggarna...förutom den stora magen då... än de chica små nätta göteborskorna med senaste "Kling"ensemblen på sig matchade och färdig accessoerade.

Jag saknar det gamla Göteborg! Låt Stockholm vara Stockholm...Lämna det där uppe!

Varför behöver man en barnvagn som kostar 10 000 och uppåt? Min är ärvd. Varför klä ungarna i t-shirtar runt 500 lappen? De växer ju ur dem på en månad. Jag köper begagnat, ärver eller nöjer mig med H&M.

Vadan denna prylmani över att få en bebis? Är det inte istället bättre att spendera mindre pengar på den lille och istället använda flera dagar som det hade gått till att arbeta ihop de där pengarna till att umgås med barnet istället?

Detta konsumtionssamhälle bidrar till mindre tid med barn och familj. Om vi hade varit mindre pryltokiga så hade vi lätt kunnat gå över till halv tid eller åtminstone 6 timmars arbetsdag. Om vi hade varit mindre prylgalna så hade det varit lättare för föräldrarna att växla mellan föräldraledigheten på jämna plan så att ungen slapp långa dagisdagar från så ung ålder.

Vi shoppar oss raka vägen ur lyckliga förhållanden, trygga barn in i stress, utbrändhet, sjukdagar och olyckliga familjeförhållanden.

Vad värdesätter vi egentligen? Vad prioriterar vi? Lyxigt dyra barnvagnar, märkeskläder och onödiga prylar? Eller våra förhållanden till våra partners, barn och vänner? Och framförallt till oss själva som vi absolut då inte får någon som helst tid över till?

Jag tänker på den stora skaran ensamstående mödrar som inte kan leva upp till prylmanin eller att ungarna ska klä sig som värsta märkesmodellerna i skolan. De jobbar ihjäl sig på sina oftast underbetalda jobb (kvinnoyrken) bara för att få ihop ekonomin. Varför räknas inte deras hälsa lika högt i detta land? När får de chansen att andas ut och rå om sig själva? Inför ensam förälder tillägg.Ta tillbaka sommarkollona för barn vars föräldrar inte har råd med dyra semestrar utan istället utnyttjar dagis och fritids på sommarlovet för att de måste jobba. Politikerna kan ju alltid trimma barnbidraget av de högavlönade föräldrarna som ändå ger sina ungar barnbidragen till godis.

Hjälp att radera ut skulden som så många ensamstående föräldrar går och drar på för att de inte har råd, har tid etc. De går på knäna! Detta bör politikerna ta sig en rejäl titt på!

Sen när slutade vi avlöna människor efter vilket ansvar de har? Kolla bara på lönerna som de anställda på förskolorna ska leva på. De har väl det största ansvaret näst efter föräldrarna. De formar samhällets framtid, våra barn. KVINNOYRKE, Undersköterskorna står närmast patienterna sköter deras omvårdnad och har mest koll, det kan jag intyga efter att ha jobbat inom yrket. Deras lön är skrattretande! KVINNOYRKE.

Om det var meningen att dagis kom till för att gynna kvinnorna i deras arbetsliv så borde även lönerna inom kvinnoyrkena höjas radikalt så att kvinnorna fortfarande slipper skulden av att de inte har råd att spendera tid med sina familjer.

Samhället vände och vred kvinnors rättigheter så att kvinnorna fortfarande ska känna sig fångna och kontrollerade. Att vi är ett av världens mest jämlika länder... det är en myt.

Om inte så är det ju så att man blir mörkrädd.

Vi älskar att gotta oss i andras misär...varför skulle annars veckotidningar som Veckans Nu och kvällstidningarna gå med sådan vinst som de faktiskt gör?

Vi älskar att läsa om människors självmord, skilsmässor, misslyckade bantningar och förnedringar.

För att ta ett exempel. Sveriges mest hatade stad eller rättare sagt by för tillfället är väl ändå Bjästa. Hur många har inte hört talas om Linnea som blev våldtagen på skoltoaletten och sen utfryst och mobbad av hela Bjästa samhälle, vuxna som barn? Nu skriver Aftonbladet sida upp och sida ner om händelsen ur alla vinklingar. Det sägs pågå en "hatvåg" mot Bjästa från hela svenska folket.

Och vi fortsätter att köpa tidningen för att gotta oss riktigt ordentligt i den otroliga nyhet som bygger på andra människors misär och lidanden. Varför? Vad är det som är så lockande med sådana nyheter? Varför är folk så intresserade så till den milda grad av att se andras olycka? Psykologiskt kan inte någon förklara detta?

För hundratals år sedan älskade människor att bevittna avrättningar. Detta var mer publikdragande än dagens "Lets dance".

Jag säger inte alls att jag inte köper tidningar själv när jag ser någon smaskig nyhet. Men jag förstår inte själv varför.

Vill vi ha bekräftelse på att världen verkligen suger? Är vi empatiska och känner hur hjärtat krampar lite sött av sympati för offren? Eller är det bara ren ram underhållning som helst ska avnjutas vid köksbordet med en kopp kaffe och en söt kaka?

Om detta är fallet så blir jag snarare mörkrädd.

Frågan som följer efter detta är; Vad gör vi sen åt nyheterna? Om vi nu läser om orättvisor och katastrofer känner vi då inte ett behov av att göra något åt allt? Det verkar som om någon slags självförsvarsmekanism kopplas in och två minuter senare tänker vi inte ens på ämnet längre. Borde vi inte tänka ut lösningar istället. Vad kan jag som liten ensam människa göra för att hjälpa till?

Jo, jag har läst om våldtäkterna i Bjästa...killen våldtog tydligen en till tjej. Det som gör mig upprörd är elevernas beteende och lärarnas blindhet eller rättare sagt korkade lathet. Ja, jag kan hålla med många insändare att det är lätt att dra hela Bjästa samhälle över en kam och idiotförklara det.Första gången jag hörde om händelsen trodde jag att det var en överdriven skröna. Det lät så ofattbart. Jag antar att vi inte kommit särskilt långt i våran medmänsklighet eller i vårat sunda förnuft heller för den delen. Min andra tanke var om det kanske låg ett kärnkraftsverk i närheten av Bjärsta eller om någon fipplat med grundvattnet för så hjärndött verkade samhällets agerande i detta ämnet.

Samma fascination med nyhetshändelser som jag kommer att tänka på är när Hagamannen gick lös. Folk följde hans brottsvåg som en såpopera. Ingen verkade tänka på att det skulle bli ett nästa offer och att detta oxå var en tänkande, kännande människa med närstående och familj. Han skadade ju sina offer mer och mer för varje gång och experter gjorde utlåtanden om att om han fick hållas för länge så skulle han förr eller senare döda någon. Tidningarna skrev multipla sidor per bilaga för att riktigt låta det svenska folket snaska i sig minsta lilla detalj om detta "monster" som växte till masskändis.

Det blev nästan en antiklimax när detta monster sedan fångades in och visade sig vara en skygg, blek, alldaglig och helt "vanlig" man. Hans sinne kanske var ett varfyllt helvete men utåt sett såg han ut som vem som helst. Detta var nog det mest skrämmande tyckte jag. Om man inte kan se skillnad på "monster" och vanliga harmlösa människor så hur ska man då kunna skydda sig själv och sina barn? Vi varnar ju alltid våra barn för "fula gubbar". Jag har försökt förklara för barnen att varningen gäller alla gubbar och tanter...även söta sådana.Hellre gör jag ungarna helparanoida än att de faller offer för nästa kåta pedofil som antagligen bor gatan ner...vad vet jag han är ju mer skyddad av lagen än mina barn är. Han vet var dem bor men vi vet inte något om honom.

Vi dömer väldigt mycket folk efter sitt utseende.

Våldtäktsmannen/pojken i Bjästa var tydligen snygg nog att inte behöva våldta någon. Detta fick folk att ta hans sida och hacka på offret istället. Om han varit en vanlig,ful,finnig och opopulär tonåring hade han då istället blivit lynchad?

Att skylla på att han var för snygg för att våldta bevisar ju om igen att man vrängt på orsaken till våldtäkt. Att det skulle gälla lust istället för makt och sadism. Ja folk är korkade men jag tror inte att  Bjästa är ett speciellt självständigt fenomen i den här frågan.

Vi älskar att skylla på och peka ut fel som är utanfår våran egna personliga radar. Detta tar bort tyngdpunkten på våra egna fel och brister. Detta ger vårat redan så tyngda samvete lite semester och vi kan istället få njuta av lite endorfiner på andras bekostnad. Är detta ett normalt mänskligt beteende eller en vanlig mänsklig störning?

Ännu en grej som jag skulle vilja kort nämna som oxå är en tillfällig lättnad på vårat samvete är ju earth hour som inträffar ikväll. Gör inte detta upphaussade event mer skada än nytta? Hur många känner inte en samvetsvinst på att släcka ner sina energisnåla lampor i en knapp timme? Kan inte denna samvetsvinst leda till att vi glömmer alla andra saker vi bör göra för miljön? Kan det inte finnas en liten möjlighet att vi då tänker (men jag släckte ju lamporna på Earth hour) nu har jag gjort mitt för ett tag?

Om vi kan rationalisera ut alla hemskheter som tidningarna säljer till oss som näst intill hjärn-porr kan det då inte finnas en möjlighet att vi kan rationalisera bort hela våran existens och överlevnad på den här planeten?

Personligen skippar jag hellre Earth hour och låter mitt då dåliga samvete styra mina fortsatta dagliga handlingar för en bättre miljö på denna underbart vackra jord...

Det krävs en hel del för att få mig att flippa ur. Likadant gäller ilska. Man kan peta på mig ett bra tag innan jag ryter ifrån.

Av någon anledning gäller detta fortfarande under graviditeten. Hormonerna tycks inte ha påverkat något där. Jag lipar lite lättare dock...

Nu befinner jag mig i en situation där det bubblar rejält under ytan. Jag känner inte att jag kommer flippa direkt...eller åtminstone inte riktigt än. Däremot känner jag för att ruska sans och reson i någon.

Det värsta jag vet är när folk spelar dummare än dem är för att undvika konfrontationer. Och ännu värre är när någon tar en för given för att man visat ödmjukhet och tolerans. Då verkar det som att "allting är lagligt" och efter att ha erbjudit någon fingret blivit av med hela armen.

Detta har blivit som en princip för mig som förstärkts med åldern. Jag är vänlig och omtänksam men utnyttjar du det på fel sätt så bered dig på att höra det oxå.

Först och främst i mitt liv kommer barnen. Det går inte att kompromissa på den punkten. Utsätter du mig och barnen för några som helst risker till följd av samma utnyttjande som jag nämnde ovanför så kommer jag ryta ifrån.

Alla andra föräldrar håller nog med mig på den här punkten. När det kommer till våra barn så är våra instinkter väldigt grundade och nära inpå animaliska.

Vad skulle inte du göra om någon försökte skada ditt barn?

Det har länge oroat mig att jag någon dag blir satt i en situation där jag får se någon annan gå på min unge... Tex en mobbare på lekplatsen. Jag kommer behöva all mental styrka i världen för att inte skälla sönder den ungen. Det hjälper ju inte att jag själv var mobbad som barn och därför står väldigt hårt mot mobbning.

Det är inte lätt att vara förälder. Det är faktiskt det svåraste jobbet på jorden men även det viktigaste. Om alla skötte det så skulle nog inte jorden vara så sargad som den är.

En mamma är en urkraft. Jag har en helt annat uthållighet och inre styrka nu efter jag fått barn än jag hade innan. Man tål smärta mycket bättre tex.

Mammor borde fruktas lite oftare vi är inte så mjäkigt gulliga som vi kan se ut. Inom oss bubblar lejoninnan.

Och vad du än gör trampa oss inte på tårna,

Hell has no fury as a woman in scorn...

Tänkte skriva något piggt så här på söndagskvällen men som rubriken antyder så njae, kanske inte...

Jag satt och funderade häromkvällen, jag har för mö tid för att göra sådant här meningslöst grubblande. Kidsen hade dragit till sin pappa över helgen och lägenheten var alltför tyst och det är då det händer.

Man grubblar... Man grubblar lite för djupt.

Jag fick en sådan där backflash som man ser karaktärer i filmer får strax innan de dör. En snabbrepris av ditt liv...the highlights liksom.

Jag hörde Dr Phil eller var det Oprah, eller någon annan liknande klåpare som tror de har alla svar på livets frågor, säga en gång att ens liv består av fem avgörande ögonblick.

Fem avgörande ögonblick som har format dig till den du är. Ursäkta men jag tror att de måste vara fler.

Bara avgörande "förhållandeögonblick" som har format mig uppgår till minst dubbelt så många. Sen ska man ju räkna in barndomens alla tillfällen oxå. Och vuxenlivet. Jag antar att de snackar om "värstingögonblicken".

Ve och fasa man borde vara i värre skick än man verkligen är om man tänker på "värstingögonblicken".

Vet vi egentligen vad vi utsätter oss själva för dagligen? När vi går in i ett nytt förhållande trots att det förra fick oss att överväga att kontakta något nunneorden eller hoppa från en bro.

När vi väljer vänner som snarare känns som välgörenhetsfall än jämlikar.

Allt vi utsätts mentalt för måste ju ta år från våra liv på ett eller annat sätt.

Jag hade ett 12 månader långt förhållande med en alkoholiserad sociopat för många år sedan. Vi blev tillsammans under sommaren då han hade semester. Och som många grabbar i den åldern gör på semestern så söp han rätt rejält. När hösten kom och jag märkte att detta inte endast var ett semester beteende så hade jag redan fått känslor och övervägde att jag nog kunde hjälpa honom med hans lilla problem. Grabben ville inte bli hjälpt dock och förändrades till en ganska så labil person framför ögonen på mig. Han kunde väcka mig mitt i natten och slänga ut mig på gatan, kasta bordsknivar efter mig,sög mig på pengar, dra hem ragg från krogen och jojjade mellan kärlek och hat på daglig basis. Enveten som jag var...hrm är, så stannade jag kvar i hopp om att någonstans djupt där inne skulle det nog finnas en mänsklig varelse ändå. Om jag bara höll tyst och vandrade på äggskalen ett tag till skulle han nog inse att han handlat fel och skulle därefter rätta till sig. Ett år senare och minus fem kilo...på mig vill säga stod jag en dag i badrummet och råkade fånga min egen spegelbild.

En blek glåmig sak stirrade tillbaka på mig. Jag hade åldrats minst tio år i ansiktet. Jag såg ut som om jag genomgått ett krig rent ut sagt. Strax efter detta begick jag personlig livräddning genom att dumpa grabben. Nu efterhand kan jag bara inte fatta hur det kunnat hålla i ett helt år. Om bara någon hade kunnat komma fram till mig och gett mig en rejäl smäll på käften så man hade vaknat upp.

Hade jag ingen som helst självrespekt? Skulle en kille göra likadant eller är vi kvinnor formade till att stå knädjupt i skiten och bara be efter mer?

Vad har tex det året stulit från mitt liv? Okej det var en jäkla erfarenhet men ärligt talat hur har det påverkat hälsan?

Vi borde inte bara vara så insnöade på kost och motion etc när det gäller våran egen hälsa. Jag känner en drös brudar som är riktiga hälsofanatiker men som lever ihop med cancerogena skitstövlar.

Ett liknande problem kan man hitta i sin hög av vänner. Alla vet vad jag pratar om när jag säger ordet "energisugare"...eller?

Tänk efter själv. Vilka av dina vänner skulle ställa upp i vått och torrt för dig? Vilka skulle höra av sig om någon kris händer dig? Vilka skulle stänga av telefonerna och göra sig onåbara?

Har du någonsin haft någon vän som du hjälpt igenom en massa skit men som tycks försvinna från världskartan när du senare behöver han/henne?

Dessa personer är vad som kallas för energisugare eller iglar skulle jag närmare sagt vilja kalla dem.

Jag har stött på en drös under livets gång. Det svåra med såna personer är att de först kan tyckas som världens mest omtänksamma människor. Så länge det inte finns några större problem att tacklas med. De brukar dock tidigt i förhållandet be om hjälp en hel del. Kanske har de nyligen avslutat ett dåligt förhållande och behöver stöd i allt från nattliga telefonsamtal till att man ska skjutsa dem hit och dit ja allmänt stötta dem i det mesta.

Så fort de klarat sig igenom sitt problem dock så börjar de höra mindre och mindre av sig. Du märker att de sällan svarar i telefonen etc. Du är förbrukad och behövs inte längre. Eldprovet kommer sen om du själv hamnar i någon slags kris. Då märker du hur personen i fråga lyser med sin frånvaro. Om du inte  än har upplevt någon kris men anar att du ändå har en energisugare i din bekantskaps krets så helt enkelt fråga ditt eget sunda förnuft. Tror du innerligt att den här personen skulle göra för dig vad du gjort för han/henne?

Nu när vårstädningen är på ingång kanske vi borde rensa upp i våra liv. Ut med energisugare och skitstövlar till partners och vänner. Sluta sopa dem under mattan. Tänk inte ens på att återvinna dem utan släng dem på skroten bland det andra giftiga avfallet. Detoxa din mentala hälsa och lev längre!

Vad får du tillbaka egentligen? Du är ju ingen betald privat mentalskötare väl?

Varför offra det viktigaste du har? Din hälsa.

Det blir värsta ansiktslyftet, jag lovar!

Spara in pengar på alla ansiktsbehandlingar och krämer.

Använd din nyvunna energi på dina riktiga vänner som vet hur man ger o tar.

Dumpa en skithög och sätt ett leende på dina läppar.

Och möt våren fräschare än någonsin!

Och kanske...jag säger bara kanske för jag är ingen Dr Phil med någon flott licens. Kanske kan en sådan hälsovinst minska lite av effekterna från de andra fem "värstingögonblicken".

Det är ju rena rama matematiken...eller hur?

The rain set early in tonight

the sullen wind was soon awake

It tore the elmtops down for spite

And did its worst to vex the lake

Some say the world will end in fire

Some say in ice

From what I´ve tasted of desire

I hold with those who favor fire

But if it had to perish twice

I think I know enough of hate

to say that for destruction

ice is also great

Love at the lips was touch

As sweet as I could bear

And onced that seemed to much

I lived on air

Började dagen med att ta minstingen till skolsköterskan. Där vägdes och mättes det och pratades kost och kamratskap. Allt verkade i sin fulla ordning fram tills sköterskan kläckte ur sig med ett leende på läpparna;

- Och så hoppas jag att du kommer på droginformationsmötet som erbjuds till alla föräldrar i våran förskoleklass.

Vart bor vi? I mitten av Detroits slumkvarter?

Jag sneglade på min sexåring och fantiserade i två sekunder om hur hon dealade LSD på rasten. Mja mjä...den bilden var svår att figurera.

Läste lite i vårdplaneringen årskurs för årskurs på bilagan som sköterskan räckt mig. I årskurs fyra skulle det kontrolleras hur tobaks och alkohols konsumtionen befann sig hos eleven. Tydligen började drogproblemen redan i nollan. Tobak och alkohol behövdes inte checkas upp förrän i fyran?!

Sen kommer HPV vaccinet för tjejer i femman...Vilket betyder att de beräknar att sexdebuten förväntas strax därefter. Ska man behöva ta en elvaåring till gyn?

What´s wrong with this picture?

Den där mobilen som min sjuåring tjatat om i månader nu tycktes allt mer avlägsen. Här behövs en plan! Jag måste komma på ett sätt att få full kontroll och insyn i god tid. Eller är det redan för sent? Har jag missat något?

Man blir lätt paranoid som förälder i såna här situationer. Jag frågade sköterskan lite lätt om kursen som erbjöds. Tydligen skulle en polisman från drogroteln medverka och informera om drogvanorna i Borås skolor i nuläget.

Man skulle få lära sig om symptom hos eleven vid drogkonsumtion och hur de olika drogerna påverkade hälsan.

Min dag började lite omskakande. Gårdagen vart inte mycket bättre. Fick reda på att min sexårings skola hade varit bombhotad tidigt på morgonen.När jag gick i skolan så utrymdes alltid eleverna och fick gå hem för dagen vid bombhot och liknande. I det här fallet fick eleverna dock stanna kvar inomhus hela skoldagen och gå sina vanliga lektioner. Faran tycktes ju inte så stor. Polisen vaktade ju ute på parkeringen hela dagen. Detta fick vi föräldrar reda på efter skoldagens slut!

Och så undrar de varför dagens föräldrar lider av Bag in box beteendet!

När jag var tonåring tyckte jag att det var svårt att vara tjej.

Det krävdes extra energi, mod och jävlaranamma att synas och tas på allvar. Pressen var hög på att vara duktig, se bra ut, synas men helst inte höras för mycket. På den tiden fanns inte sexuella trakasserier och jämlikhet i skolan...det var i varje fall inget man pratade högt om. Jag blev trakasserad många många gånger i högstadiet. Av tjejerna var det mest utfrysning och glåpord men av killarna var det rena könsord och förtryck.

Detta beteende verkar ha eskalerat i våra skolor sen dess. Lägg därtill ökad media och alla andra intryck som inte fanns då. En tonårstjej idag utsätts för förtryck på en helt annan nivå. Samhället har nu fått visuella och verbala förespråkare för sitt förtryck mot unga tjejer. Dagens tjejer bombarderas av pekpinnar hur de ska uppföra sig och hur de ska se ut.

En perfekt ung kvinna idag ska se perfekt ut, ha otrolig självkontroll, ha bra betyg och starka framtidsplaner. Hon ska vara en sexuell gudinna som ska kunna ta för sig med lust och starkt självförtroende och fortfarande kunna blidka och behaga sin partner på alla plan. Hon ska inte vara främmande till att bilda familj men fortsätta i samma takt som innan.

Vart ska detta starka självförtroende komma ifrån med alla media som snarare förminskar tjejen till ett köttstycke?

Jämlikheten då? Vart är den?

Håller man unga kvinnor upptagna med att sträva efter all perfektion så att de inte ska ha tid över till att ställa sig frågan;- Vad är jag värd? -Varför har inte jag samma förutsättningar som männen?

Ännu en härskarteknik?

Jag hade personligen inte velat leva om mina tonår igen för alla pengar i världen. Tonåren var som ett mörkt, fuktigt sagan om ringen landskap med faror runt vartenda krön. När man väl kommit ut på andra sidan skulle man aldrig tänka sig att kunna vända om.

Jag tycker det är förkastligt när politiker ojar sig förvånat över varför unga kvinnor mår så dåligt i dagens läge. De borde istället skärpa sig, sätta sig ner och skriva ner en rejäl beredskapsplan för hur de skulle kunna ändra på det.

Förebyggande åtgärder såsom mer pengar till tjej jourer, Barn och ungdoms psyk, mer uppmärksamhet bland skolpersonal och skyddsnät år tjejer på ett tidigt stadium.

Hur vi ska få dämpat mediatrycket är en klurig fråga. Det viktigaste här ligger nog hos oss föräldrar i att samtala med våra små flickor om hur man kritiskt granskar median bla. Sen måste vi på något sätt ändra på hur vi särskiljer uppfostran mellan pojkar och flickor. Vi följer fortfarande urgamla metoder.

Tjejer är söta och rosa och ska leka med dockor och vi piper till så fort de skrubbar ett knä medans killarna närapå får jonglera med knivar och vi berömmer dem för hur modiga och starka de är.

Det här är svårare än det kan låta. Tro mig. När jag fick reda på att jag vänta flicka förra gången dök det omedvetet upp Hello Kitty loggor för mina ögon och rosa rysch pysch. Och jag sparkar mig själv på smalbenen varenda gång jag ser mina små töser sitta och oooooa och aahaaaa över filmer med Barbie och Disneyprinsessor. Det var ju ändå jag som köpte dem.

Vi föräldrar behöver samhällets stöd i detta!

Vi måste värna om våra framtida kvinnor som sitter hemma inlåsta på toaletten och skär sig i armarna och mår dåligt i sitt självhat eftersom de inte kan uppnå perfektion.

Störst press på sig i allt detta har väl alla ensamstående föräldrar.

Vårat samhälle är för segregerat och ensamt för en förälder.

Det tar en hel by att uppfostra ett barn...

Förutom att jag äntligen kan se skymten av en grön gräsplätt utanför mitt fönster för första gången i år så finns det vissa traditionella vårtecken som drabbat vårat land.

Människor syns mer...Eller man kanske ska beskriva det mer som...det finns fler människor ute över huvudtaget. Ungdomarna är redan klädda i vårkläder. Visst var det underbart i tonåren? Man hade mindre underhudsfett men ändå pallade man att röra sig ute i nollgrader endast iförd minikjolar och tunna jackor utan att få frostskador eller bli genomförkyld på köpet.

På tal om underhudsfett. Ett annat vårtecken är det eskalerande antalet bantningsspalter i kvällstidningarna. De börjar smyga sig på redan efter julfrossan och sen ökar de i maklig takt fram tills klimaxen runt midsommar. Sen liksom solståndet trappar de sakta ner igen.

Har man inte hunnit få tvättbräda vid det laget så är man en mycket misslyckad liten svenne.

Så vilka bantningsspalter letar svensken efter? Aftonbladet & co skapar unika små bantningsämnen som ska passa var och varannan svensk. Vill du "äta mer och gå ner mer?" Vill du "förlora kilon med sex"? Vill du bara äta fett? Vill du träna ihjäl dig? Vill du bara äta grönsaker? Vill du bli galen på köpet?!?!

Aldrig har jag hört om någon spalt som sagt  "Låt oss bojkotta beach bantningen i år!"

Den hade definitivt fått uppmärksamhet! Kvällstidningarna matar oss fulla med ångest om vi INTE följer något av deras bantningstips. Man kan inte undvika att läsa tidningen dagligen utan att ögonen glider iväg till ett av de oftast färgglada artiklarna. Det invanda beteendet i "journalismen" säger åt oss att följa dessa livsviktiga råd eller skyll dig själv att du ser ut som du gör!

Vilka lömska krafter ligger bakom dessa spalter? Är det något "hata alla feta parti"? eller är det bara tidningarna som vill sälja på våran nojjiga, narcisstiska bekostnad? Eller har regeringen lagt in ett förslag på hur de ska distrahera svenska folket från de riktiga problemen i vårat samhälle som de inte lyckas lösa?

De säger rent ut sagt åt oss att " Om ni inte bantar med oss så är ni inte välkomna på stränderna i sommar!" De använder lite mer sublima meddelanden än så...oftast.

Som gravid i allt växande storlek så blir jag väl portad redan vid strand parkeringen i år..Eller gäller inte samma regler för gravida? Får man en fri utväg där? Jag menar risken finns ju att jag skrämmer ett och annat småbarn som är uppväxta på GI-metoden. Jag letar inte baddräkt i år...jag letar kaftan!

Aftonbladet är väl ändå lite bimbotidning i klass med andra tidningar? Om man scrollar ner på deras hälso sida och ser rubriker i stil med " Fettet är inte boven", " Gå ner med röd vin", "Den nya super-metoden till en slank kropp" etc så stöter man plötsligt på "Därför lyckas inte mirakel metoder"...  

HALLÅ! Hur många olika journalister arbetar på Aftonbladets bantningsartiklar? Har de noll koll på varandra? Är det inte på snäppet till folklig psykologisk krigsföring att först tuta i hela svenska folket att man bör följa vissa bantningsmetoder och sen motsäga sig själv så i den högsta grad?

Räcker det inte redan att stor del av svenska folket sitter hemma o gnager på brosk á la Anna Anka ,pga att hon tror att hon fungerar biologiskt som en haj, för att uppnå en urmärglad och därmed "lyckad" svensk stolt beach kropp?

Använd erat sunda förnuft! K.R.I.T.I.S.E.R.A allt!

Nej! Aftonbladet! Hallå!! Hörni! Jag söker härmed jobb på eran hälsosida som krtisik granskare! Jag vill införa en bojkott på eran beach 2010 hetsjakt redan nu! Allvarligt talat hör av er! Jag är på!

Can u handle this?