Denna dokumentär om massmorden på delfiner i Japan är helt slående.

Måste ses. Skicka vidare!

Först och främst gå och se filmen på bio! Ju fler som ser den ju större press kommer sättas på världens ledare att förändra läget för delfinerna...

Om du inte har möjlighet så gå åtminstone in och se den på nätet.

Går att ladda ner som torrent med svensk text på nätets olika torrent sajter.

Gå även in på deras hemsida!

De finns även på Facebook!

http://www.thecovesverige.se/

http://www.takepart.com/thecove/

Okej har aldrig varit ett Robyn fan men jag har totalt fastnat för denna nya låt.

Finns att lyssna till på Spotify...Robyn-Fembot

Min minsta nynnar till Manboy heeeeeeela tiden...både jag o sambon slänger oss på radion för att snabbt byta kanal när denna föräldraplåga dyker upp...om inte lillan är i bilen då...för då vill hon ju lyssna och sjunga med.

Jag har väldigt blandad musiksmak annars...det mesta går ner, förutom dansband. Favoriterna är ändå 60,70-tals rock, rockabilly och punk.

Våren är här och med den en påminnelse om att detta är ett nytt år, nya förändringar, nya tag. Vad ska du göra för att detta ska bli årETT med stort Å?

Personligen har alla drömmar och mål för sig själva. Skaffa nytt jobb, förlora några kilon, bli hälsosammare, resa någonstans, spendera mer tid med vänner och familj etc etc...listan kan göras lång.

Frågan jag hellre vill ställa är; Vad tänker DU göra för att hjälpa andra, ditt samhälle, världen i år? think outside the box! Vad kan du göra förutom självutvecklande åtaganden?

Det behöver inte vara JÄTTE stora saker. Volontera på hemmaplan tex...engagera sig i någon fråga som faller en på läppen osv. Tänk på saken...jag frågar mig själv detta ofta. Vad kan "lilla jag" göra för att göra någon som helst skillnad för mina medmänniskor, djur, miljö etc? Dagliga små gärningar är ju så viktiga oxå såklart. Bara att sticka ut näsan och hjälpa till i små vardagssituationer gör mera än vad man tror.

Om alla bara kunde göra så gott de kunde så hade världen sett så mycket annorlundare ut. Allt startar med DIG!

Fantasin är enda gränsen.

Du kanske tänker.. so what... vad får jag ut av detta? om det är något som stör dig så är det inget hinder. Du kommer märka vad du får ut av det. Kanske inte samma handlingar men en mer andlig upplevelse i längden. Din självkänsla kommer stärkas och du kommer att må bra i dig själv. Tror du på karma? Jag tror att du alltid får tillbaka det du sänder ut...förr eller senare.

Sätt upp ett mål att i år ska du utvecklas ända in i själen ,inte bara i fettprocent eller rökvanor etc.

Små ringar på vattnet sprids rätt så långt.

Volontera utomlands:

http://www.syoguiden.com/volontar/

Volontera i Sverige:

http://volontarbyran.org/

Snuskhumrar och romantiker får jag väl kalla er som röstade för den här gången:)

Jag gjorde ju en omröstning här på bloggen om vad min sambo skulle hitta på för överraskning under helgen till mig.

75% röstade för att min sambo skulle fria

25% röstade på sexmaraton

Middag på stan, hemmamys, resa, bio fick 0% i röster:p

Så vad hände?

Jag blev kidnappad ut i skogen i en mysig stuga med middag, mys, roddbåt hela fadderullan.Alla detaljer går jag inte in på;) Sorry allihopa som röstade men något frieri blev det inte men ni som röstade på sexmaran hade väl i varje fall inte heeeelt fel;)

Självaste Bridget Jones hade inte kunnat fantisera ihop en sådan romantisk helg som min kära sambo fick ihop...Jag har världens mest romantiska kille...och är mycket tacksam för det:)

Detta blev ett kort inlägg men man måste ju ta igen sig lite...efter helgen.

Lämnar er med ett vackert citat jag stötte på under veckan.

"Family is a haven in a heartless world"

  Kört igång med fotoboken igen...nu är det dags att avsluta den. Filar på en utställning samtidigt.

Folk från när och fjärran i vårat avlånga land har hört av sig intresserade av att få vara med. Jag sitter just nu och försöker klistra ihop ett fotoschema och har scoutat platser, teman etc. Ser fram emot det så att det kliar i kreativitetsknölarna...fråga mig inte vart de sitter:)

Jag vill fånga den udda,vackra sidan av Sverige. Hade jag fått gå hela vägen så hade det blivit vackra porträtteringar på bårhus och brännskadeenheter, cirkusar etc...men man får väl ta ett steg i taget. Jag fascineras av udda och individualism. Styrkan hos folk som vågar vara annorlunda. För mig är inte skönhet någon barbiedocka som är så perfekt formad (enligt medier) att hon ser animerad ut. För mig är skönhet så mycket djupare än så.

Piercingar, tatueringar, androgyna par, udda personligheter, extrema utseenden...allt som får min kreativitet att svettas av otålighet för att få fånga allt på bild.

Sen älskar jag photoshop så det kommer bli en del fantasirika inslag med.

Jag vill göra en annorlunda fotobok. Det ska finnas med text och en slags historia som en röd tråd genom det hela.

Det hade varit intressant att kunna släppa den ungefär när dokumentären kommer ut. Dokumentären utan titel för tillfället:) Den är hemligare än SÄPO:)

Sen vill  jag börja föreläsa oxå om ämnet i dokumentären...Det är mycket man vill...man bara måste organisera allt och timea allt oxå.

Ska ju föda barn i juli med:) Får inte glömma det...ska föda i juli...ska föda i juli:)

Jag söker fler intresserade till boken fortfarande...vill få ihop en hel drös av färgglada människor.

Fortsätt höra av er:)  greasypics@hotmail.com

Personligen är jag ingen person som har haft som vana att ha flyt i livet. Okej man har överlevt saker man aldrig trodde man skulle överleva men att kalla detta flyt är väl att ta i ändå...liiite större förväntningar på livet måste man ju ha.

Varför kan man då inte bara acceptera och slappna av när man äntligen får lite flyt då? Varför målar man Fan på väggen och förväntar sig att något dåligt bara måste hända eftersom man är så där äckligt lycklig?

Mitt flyt? Jag är i en relation som inte är av den här världen... För första gången älskar man fullt ut och helt rent utan skrupler. Och det skumma är att man får tillbaka precis detsamma. Det är så onaturligt perfekt att jag ibland/ofta tror att jag bara drömmer och snart kommer vakna upp.

På lördag firar vi  ###jubileum...vi har ju känt varandra längre än så men det var då det slog till så att säga. Han har nu uppmanat mig att hålla lördagen och söndagen ledig...Vad har han i görningen?

Det har varit djupa konversationer på sistone...Vi har alltid haft djupa konversationer men nu börjar vi komma in på att vara tillsammans för alltid. Jag kan faktiskt för första gången inte se att jag någonsin kommer leva med någon annan för resten av mitt liv. Skumt att komma på det vid 34-års ålder efter ett par tidigare långa förhållanden på köpet. På många sätt känns detta förhållandet som det första äkta.

Alla som kväljer sig och kräks över mitt sockersöta utlämnande här nu...vänta bara...hoppas ni får vara med om samma sak någon gång.

Jag är så tacksam för honom...Flera gånger varje dag känner jag mig så otroligt tacksam. Och allt jag vill är att göra honom äckligt jättelycklig.

Startar en ny omröstning här nu...Vad tror ni händer på lördag/söndag?

Klart jag ska blogga om det sen...

Förra omröstningen blev lite blandad i resultat...Kan säga redan nu att sambon föredrar Rocky...men kvinnan i spelet har väl oxå något att adda hoppas jag:)

Annars vill jag tillägga att det inte är hunden Rocky vi tänkte på utan den legendariske boxaren:)

Barn och baby mässan i Göteborg var helgens anhalt för mig, älskade sambon och ett annat väntande par.

Vägg i vägg hölls fotomässan och en hysterisk "Idol" uttagning. Man kan säga att Svenska mässan kokade över.

Det var sex, snart sju år sedan jag födde min yngsta och jag var inte riktigt beredd på vilken hysteri babytillbehör hade nått sedan dess.

Inte konstigt folk påstår att de inte har råd att skaffa barn med de ändlöst många olika variantar av "must haves" accessoarer som ska köpas in.

Bilbarnsstolarna tex ser snarare ut som rymdkapslar nu för tiden än vad de just är....bilbarnsstolar. Vid en krock så fungerar de som bilens "svarta låda" och håller för allt. Priserna hade oxå mångdubblats på några år. Barnvagnar uppe i 10 000 klassen och upp trängdes i båsen. En vagn var speciellt intressant. Man kunde till och med dra den efter ett fullt spann av husky hundar på Nordpolen. Kan ju alltid bli användbart...

Barnkläder av märket t-shirt 350 kr och uppåt....vänta till ni såg priserna på byxorna...såldes som smör i solsken. Blöjpaket trycktes i famnen på den dignande publiken och längst in på mässan fanns en helt annan sorts monter. På rad stod det utplacerat skötbord där man kunde för publik byta på sin lille guldklimp och samtidigt pröva på produkter. Det såg snarare ut som om man sålde spädbarn eller höll en "lär dig byta blöjor" kurs.

Trots "nödvändiga" produkter som Mei Kei kläder i lyxklassen, självgående barnvagnar, bilbarnsstolar med egen Eject knapp,blöjor och försäkringar etc... så var ju Svenska Kyrkan där och sökte nya kunder....det går väl inte så bra för dem när fler och fler skriver ut sig. Då gäller det att se till att döpa in nya offer fort som faen. Förutom dessa utbud så var 80% rena skitprylar. Giftfria svindyra nappflaskor, snurrande pottor, monster lampor till barnvagnen, hudvård till babyn  och diverse skräp.

Jag hittade en bra grej på heeeeela mässan. Den nya trikåbärsjalen med extra slitstyrka i en drös olika färger.Jag har personligen varit ett fan till bärsjalar tidigare och nu när de kommer i ett tunnare, härligare trikåtyg så sög jag åt mig mitt enda visitkort på hela dagen.

EDEN BABY

Kvarnbygatan 4

Mölndal

www.edenbaby.se

Jag bryr mig inte....efter en mässa kanske man ska göra fler reklaminslag än så men detta var det enda värt något så håll till godo.

Efter att ha fått huvudvärk av alla galna inslag drog vi över till fotomässan istället och avnjöt lite konstverk.

Man behöver inte ruinera sig totalt bara för att man skaffar barn. Att våga stå emot köphetsen är en bra början. Vi mammor och pappor måste sluta tävla mot varandra och tänka på vad som är viktigt egentligen. Att fostra en individ så att den ska klara att överleva i vårat samhälle.

För detta krävs knappast en snurrande potta eller en 10 000 kronors vagn!

Så var det då offentligt. Jag har grym foglossning och föraningar till havandeskapsförgiftning så nu blir det sjukskrivning hädanefter...Har ju ett rätt så tungt och stressigt jobb inom vården och det fungerade tydligen inte hälsomässigt för tillfället.

Tänker istället ta tillfället i akt och gå kreativ ett tag. Passa på att avsluta mitt fotoprojekt, min fotobok som jag haft i görningen ett bra tag men som fått läggas på lut pga tidsbrist...var ju tvungen att tjäna pengar.

Fotoboken ska kretsa runt udda personligheter, människor som färgar allas vardag.

Jag söker nu med lykta efter den sista gruppen av frivilliga som vill göra sitt för konsten.

Maila mig på greasypics@hotmail.com för mer info och anmälan om intresse. Fotningarna kommer ske i Borås och Göteborgs området fram till och med sommaren.

Av alla relationer som du har till andra människor under hela ditt liv så verkar kärleksförhållanden vara de svåraste du någonsin tar dig an.

Aldrig med vänner når du sådana toppar och dalar i känslo spektrat. Aldrig med vänner får du bita dig i tungan tills blodsmak börjar sprida sig i kamp om att visa hänsyn och inte förnärma din närmaste.

Dina barn ger du lätt villkorslös kärlek och trots svårigheter är de alltid dina barn.

Om vänskapsförhållanden är behagliga roddbåtsstrapatser så är kärleksförhållanden i liknelse med att kasta sig ut för Niagarafallen i en murken trätunna.

Du tror att du är i kontroll av dina känslor i alla aspekter men egentligen kastar du dig in i en handfallen naiv tillit och hoppet är det största ankaret som kan antingen stabilisera förhållandet eller sänka det totalt och dig med det.

Frågan är; Varför vågar vi om och om igen att gå in i nya förhållanden? Är vi hopplösa romantiker på jakt efter "den heliga Graalen" eller är vi bara masochister hela bunten?

Personligen frågar jag mig själv detta efter tre stora förhållanden som slutat i allt från smärta till sammanbiten apati...Första förhållandet dog två år in men vi höll ändå ihop i sex år till....bara för att vi riktigt skulle kunna plåga varandra lite till....Egentligen blev det inte så mycket plåga vi levde i ett slags incestuöst syster/bror förhållande och höll ihop pga barnen. Herregud, vi möttes när jag var 16. Vid 24 års ålder när vi bröt upp var jag en helt annan människa och han med. Vi växte isär så otroligt att vi befann oss i olika världsdelar. Ingen av oss orkade att göra den stora insatsen att flytta pga att det var obekvämt, krångligt och besvärligt.

Det var jag själv som en kväll klockan halv nio fick nog, sa att jag ville skiljas och gick sen ut genom dörren för att sova på en parkbänk. När jag väl bestämt mig fanns ingen (låt oss bo ihop några månader tills någon hittar en lägenhet). Är det slut så är det slut. Jag orkade inte ens dela på bohaget. Prylarna var inte värda obehaget.

Mitt andra stora förhållande varade dock endast ett år. Det kom fram att han var alkoholist, sadist och mycket labil på många plan. Men enveten som jag var så tänkte jag inte "misslyckas" en gång till och banne mig om jag inte kunde rädda honom till ett bättre liv.På eget bevåg trodde jag att kunde läka honom. Den enda som ändrades i det förhållande var jag. Och inte till något bättre dessvärre.

Efter det förhållandet så har jag lärt mig att killar inte går att ändra på. Det du ser några veckor in i förhållandet är det som du antingen får acceptera eller välja att leva utan.

Mitt tredje stora förhållande började lugnt...trodde jag...tills jag i tredje månaden ,gravid på köpet, fick reda på att han varit otrogen TVÅ gånger tidigt in i förhållandet när vi precis flyttat ihop. Men han ångrade ju sig och jag väntade hans barn så det var väl bara att bita ihop.

Vad jag inte visste då var hur ett sådant svek/sådana svek kunde växa sig till något så giftigt som Tjernobyl avfallet under åren och att all tillit därefter var hopplöst försvunnen. I detta förhållandet stannade jag oxå i åtta år.

Vad är det med mig och åtta år? Är det min smärtgräns?

Nu befinner jag mig i ett förhållande som för mig känns som det första riktiga förhållandet någonsin. Jag är fullt respekterad, killen är lugn som en filbunke och trogen som regnet i Borås. Om jag sänker blicken ett par sekunder är han framme och frågar hur jag mår. Han är helt galen i mina ungar och feminist på köpet.

Han bryr sig om mig aktivt. För mig är det lika ovanligt som att jag skulle vinna på Lotto i morgon.

Men jag har tre stinkande lik till skelettet i garderoben och med dem en del dåliga egenskaper. Att försöka inse att denna man faktiskt kan vara så nära perfekt som en man kan vara har varit väldigt svårt för mig att smälta.

Jag har blivit sviken vart enda gång innan.

Istället kommer jag på mig själv att mer än någonsin bry mig om, vårda och kämpa för relationen.

Mot alla tidigare erfarenheter slungar jag mig därför in i fullt förtroende.

I vilka andra situationer gör vi en sådan sak?

Om vi bränner oss på kokplattan så lär vi oss att inte göra samma handling igen. Om vi blir skadade under någon som helst situation så lär vi oss att inte utsätta oss för det en gång till.

Endast i kärleksförhållanden går vi emot all vett och reson och utsätter inte bara våran själ och hjärta utan vår mentala hälsa för samma risker om och om igen.

Vet vi verkligen om vilka komposter vi drar med oss in i nya förhållanden? Är vi medvetna om hur gamla förhållanden påverkar oss enda in i märgen?

Hur detoxar man på ett fullfärdigt sätt emellan förhållanden? Så att man slipper att dra in skiten i nästa?

Finns det en manlig och kvinnlig skillnad i detta beteendet? Blir män verkligen lika skadade? Är vi kvinnor överkänsliga? Är vi inprogrammerade med att känna skuld för allt som går fel? Hur många andra tjejer har inte skyllt sin makes handlingar på sig själva? Om jag bara var smalare, kurvigare, snyggare, duktigare, rikare, smartare, blåstare etc etc... så hade han älskat mig tillbaka.

Är det en genus fråga? Eller är det bara mänskligt?

Huj vad många frågetecken det blev...

Personligen granskar jag en hel del saker innan jag ger bort mitt hjärta men det finns många därute som verkar satsa sitt hjärta på vinst och förlust. Vilket som kan det ju ändå gå åt helvete. Det är svårt att förutse genom att vara klok. När det kommer till känslor och att fullständigt ge sig hän åt en annan människa och släppa alla murar och göra sig sårbar...så kan det sluta hur som.

Konsten att älska är att våga helt enkelt. Våga och att inse att den enda du någonsin kan kontrollera är dig själv.

Skrämmande...eller hur?

(En text som berör mig i det här ämnet och som jag även skulle vilja ha spelad på min begravning är "Himlen runt hörnet" sjungen av Lisa Nilsson)

"Så många människor omkring mig

utan varken mening eller mål

Alltid nån som blir över

Säg mig, varför blir det alltid så

Nån där uppe

måste ha sett mig

Och tänkt att nu så är det väl

ändå hennes tur

Min tur att träffa nån som vet

vad jag behöver

det verkar som mina

ensamma dar

För alltid är över

För jag har himlen

runt hörnet

En egen ängel i min säng

Som om himlens alla små stjärnor

Sjöng för mig, sjöng för dig

I en underbar refräng

Du är himlen

runt hörnet för mig...