Efter mycket om och men med föräldrapenning etc har vi nu kommit fram till att vi tjänar bättre på att han (älsklingen) är hemma med barn och jag jobbar...Vart på intervju idag och fick jobbet weeee!

Ska servera inom restaurang och evenemang igen...blir en kul och skön paus från vårdyrket som trots min utbildning ligger på en timlön på 24 kr mindre än inom restaurang!

Om folk bara visste hur psykiskt och fysiskt krävande det är att jobba som undersköterska uppe på sjukhuset. Vi borde få betalt därefter...inte efter att vi är ett "kvinnoyrke". Om samhället vill ha bättre vård så får det ju åtminstone ge det yrket en bättre status och höja lönerna.

Det är vi som gör mycket av grovgörat inom vården. Systemet hade havererat utan oss. Då ska vi kompenseras för hur vi sliter ut oss oxå.

Jag är utsliten redan på det yrket för tillfället och väljer att gå tillbaka inom restaurang där jag inte behöver torka rumpor, ta hand om andras problem hela tiden och jobba under misära förutsättningar för en pisslön. Man känner sig inte särskilt mycket värd då. Jo, då restaurangyrket är jätteslitsamt och jämfört med många andra jobb är lönen inte att hurra för heller men det känns lättsammare i sinnet att servera mat till folk nu och att få lite mer i lön oxå.Jag har alltid velat att hjälpa människor men man tappar sugen när det är som att skotta snö i snöstorm. Då väljer man en annan inriktning till att hjälpa människor istället. Som det som jag nu är intresserad av att utforska som framtidsyrke...lifecoach.

Människor kommer alltid behöva hjälp på ett eller annat sätt. Det är ett stort ansvar att hjälpa och vårda människor...Var är allt snack om att man bör avlönas efter ansvar? Tänk vilket ansvar förskollärarna har för att forma våra framtida ledare? Ett av de största ansvaren faktiskt! Men deras löner är ju patetiska!

Jag börjar knega den 16e sep...får pumpa och amma så gott det går. Lillan är ju inte ens två månader än då. Ska inte jobba heltid till att börja med vill ju vara med familjen och lilla bebben så mycket som möjligt. Det är hårt att vara kvinna ibland. Man känner att man försummar de små när man jobbar och man känner att man inte drar in tillräckligt till hushållet om man inte jobbar. Detta inlärda tänkandet kan man ju ifrågasätta vart det kommer från...Är det biologiskt eller en samvetsbörda som samhället igenom århundraden tryckt in?

Jag passar på att njuta med familjen så långt jag kan nu innan jobbet sätter igång. Sen får man stjäla stunderna:)

Att börja med kan man ju införa sex timmars arbetsdag så att man får tid till det som är viktigast i livet, barnen, familjen, att leva!