Hur många är vi kvinnor i detta långa land som ser på oss själva som feminister?

Jag ser mig definitivt som en feminist i tankar och själ. Jag kan förespråka om vad jag tycker skall göras för att ändra samhället till ett där kvinnor och män har samma förutsättningar och privilegier. Där kvinnosynen inte är objektifierad, där man som kvinna inte behöver be om ursäkt för att man inte städat i ordning hemmet och har middagen klar i tid efter en lång arbetsdag, hämtat barnen från dagis och jonglerat in i hallen med Ica kassar i ena handen och en bebis på den andra.

Män ber ju aldrig ursäkt om sådana saker...jag har personligen aldrig varit med om det i varje fall och mina väninnor håller med mig.

Varför ber vi kvinnor alltid om ursäkt om vi inte varit "duktiga" nog att bränna ut oss tillräckligt? Varför tänker vi inte på våran hälsa först och främst?

Många kvinnor jag möter och inklusive den feministen jag själv trodde att jag kände bäst, mig själv, sätter den egna hälsan långt ner på listan.

Jag märker själv hur jag formats av generationer av kvinnor innan mig och ett samhälle som är långt ifrån jämställt. Absolut nu i samband med graviditet och en ny bebis i livet.

Okej, jag har brösten och är den som ammar. Men varför låter det alltid så här när en man vill "hjälpa till" med sitt egna barn; "Älskling jag kan passa bebin lite ifall du vill vila" Jo visst det låter som en snäll mening och han menar faktiskt inget illa men sen när var jag , mamman, den som hade första huvudansvaret och mannen är den som hoppar in som "barnpassare"?Som sagt jag dömer inte honom, han har fått samma skeva syn från uppfostran och samhällssyn han är nog inte ens medveten om vad han just sa...Detta märks när han ska hitta på något själv och inte ens frågar om det är okej att mamman ska ta barnet själv efter en sömnlös natt. När mamman däremot vill göra något på egen hand så är den där direkt...

Skulden! Skuldkänslorna över barnet, att man inte är där vartenda sekund för det, skulden för mannen, inte ska han behöva slita ut sig och såklart måste man be om lov innan man lämnar boet för en timme eller två. Men det är tydligen helt okej att slita ut sig själv. Vi kvinnor ska ju palla det eller hur?

Jag märker av detta själv att jag gör likadant. Långt bak i min urhjärna finns dessa inlärda skuldkänslor fastrotade. Jag frågar inte en gång utan ber om lov ordentligt om jag vill göra något även om det bara gäller att åka till Ica utan bebis och handla för att det känns mer avkopplande. Jag får skuld om jag väcker honom mitt i natten och ber om hjälp även om jag själv inte sovit mer än 2 timmar per dygn i veckor.Så jag undviker detta. Han behöver ju sova.Annars han kanske tycker att jag inte är duktig nog och ser sig om efter en annan, duktigare hona:p Och jag kallar mig själv för feminist!

Den värsta aha upplevelsen fick jag när jag erbjöds ett nytt jobb som jag var intresserad av och han erbjöd sig att ta ut pappaledighet så att jag kunde jobba ett par månader. Jag kontrade med att fråga honom om det var okej och om han kände för att jobba så skulle jag ju såklart tacka nej till jobbet för inte skulle han behöva känna sig instängd med barn hela dagarna...även om jag bara skulle jobba 4,5 timmar åt gången ett par månader.

Skulden växte uppför ryggraden som en brännande törnbuske och jag frågade flera gånger om det VERKLIGEN var okej att jag jobbade deltid och att han lämnades hemma med tråkiga barn som nog måste tråka ut hans intelligenta arbetarhjärna...Men min då? Var jag så illa funtad att jag inte skulle bli uttråkad i såfall?

Detta ifrågasatte jag inte ett dugg. Jag bad om igen om lov för något jag ville göra.

Varför får män "medaljer" och lovrop av anhöriga och bekanta när de tar ut ett par månader pappaledighet men det rycks inte ens på axlarna när kvinnor tar ut nästan hela mammaledigheten?

Jag läste i media en strof som någon man blubbat ut angående varför kvinnor var mer anpassade till att vara hemma med barnen. Kvinnors hjärnor var tydligen bättre utformade för att göra konstanta monotona sysslor som det innebär med att ta hand om ett litet barn. Mäns överutvecklade hjärnor tröttnade på dessa sysslor mycket fortare...Om någon av mina underbara läsare kan hitta och hänvisa till denna forskningsrapporten så vore jag mycket tacksam!

Vad jag vill försöka få fram i allt detta ordbajsande är att det förväntas att vi kvinnor ska utföra vissa sysslor. Dessa förväntas inte av männen.

Jo, visst dagens män ska tydligen vara mer jämlika och utföra fler hushållsysslor men det är långt ifrån jämlikt på det planet än, även om både mannen och kvinnan jobbar lika mycket utanför hemmet.

Vi kvinnor känner oss duktiga och värda mer när vi gör "allt". Vi är inlärda att vara små duktiga flickor och den känslan och driften sitter kvar, tydligen livet ut och tydligen även bland de mest troende feminister, undertecknad:)

Killar har inte detta behov av att vara duktiga på hemmaplan. De har behov av att självförverkliga sig (precis som vi kvinnor) men de har inga krav att göra annat än det...inte från samhället åtminstone. Samhället måste ändra den här synen annars kommer vi föräldrar jobba i motvind när vi försöker förstärka detta hos våra små döttrar.

En bra början är att individualisera föräldraförsäkringen så som F! vill göra. En annan strategi är att höja status och löner hos "kvinnoyrken" så att fler män vill jobba inom dem och därigenom kommer ordet "kvinnoyrke" falla bort från vårat vokabulär.

Vi föräldrar måste göra sitt och även dagis och skolor. Vi måste ändra attityden mot flickor och "duktighet". De måste få ta för sig lika mycket som pojkarna och pojkarna ska inte uppfostras i att tro att det förväntas av flickor att de ska vara så duktiga. Det samma gäller förväntningen på att pojkarna ska växa upp till familjeförsörjare, det måste också ratas bort. Endast då kan flickorna få ta upp lika stor plats.

Det är intressant hur rädda vissa karlar blir när de hör att ett feministiskt parti vill in i riksdagen. De blir riktigt upprörda när de får höra att detta parti oxå vill starta en jämställdhetsfond och jämna ut löneskillnaderna mellan kvinnor och män som faktiskt har ÖKAT genom åren! Det är intressant att dessa män då säger "Men då måste våra löner sänkas så att ni tjejer ska få lika höga!" Hörde de just var de själva spottade ut? Vad de menade var att det är okej att kvinnor tjänar mindre än män för samma jobb! Vad får dem att tro att de är värda mer i lön eller ännu viktigare; vad får dem att tro att kvinnor förtjänar mindre i lön?

Är det våra underutvecklade hjärnor? Eller våran knappa muskelstyrka som hindrar oss från att utföra samma arbete? Eller är det bara ordet "Kvinna" som innebär att vi är lägre stående än dem?

Det är faktiskt rätt skrämmande att dessa kommentarer fortfarande kommer från vuxna, intelligenta, "moderna" män.

Det som verkligen gör mig mörkrädd är alla dessa kvinnor som lever sina liv dagarna igenom med mindre i lön och mindre värde i samhället utan att ens tänka på det. De har normaliserat det så i den fulla grad att de förväntar sig inte att få mer, de är ju bara kvinnor. Och är inte Sverige jämställt nog? Vad betyder "jämställt nog"?  Är ca 4000 kr i löneskillnad PER MÅNAD jämställt nog för dem?

Är en väntan i 250 år för jämlika löner jämställt nog för dem? Är 50 års väntan på en jämlik föräldraledighet jämställt nog för dem?

Är en påtvingad mammapenning jämställt nog? Är invanda krav och skulder för "kvinnojobb på hemmaplan" jämställt nog? Är våran skeva objektifierande kvinnosyn i samhället jämställt nog? Är våra lågavlönande utslitande kvinnoyrken jämställda nog?

Och vadan denna skam över att kalla sig själv för feminist?

Vi behöver förstärka och verkligen ha en mer tydlig tolkning av vad ordet jämställt betyder!

För tillfället viskas ordet fram mellan hårt stängda tänder!

Jämställdhet betyder att män och kvinnor har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter, att personer oavsett kön ska kunna utvecklas och leva på bästa sätt och utan könsrelaterade hinder. En jämställdhetsplan är ett verktyg för att bryta de existerande könsrollerna, som bidrar till att underbygga fördomar. Jämställdhetsplanen måste beakta de fysiska skillnaderna könen emellan, men dessa skillnader får inte bli en orsak till könssegregering.