Av alla relationer som du har till andra människor under hela ditt liv så verkar kärleksförhållanden vara de svåraste du någonsin tar dig an.

Aldrig med vänner når du sådana toppar och dalar i känslo spektrat. Aldrig med vänner får du bita dig i tungan tills blodsmak börjar sprida sig i kamp om att visa hänsyn och inte förnärma din närmaste.

Dina barn ger du lätt villkorslös kärlek och trots svårigheter är de alltid dina barn.

Om vänskapsförhållanden är behagliga roddbåtsstrapatser så är kärleksförhållanden i liknelse med att kasta sig ut för Niagarafallen i en murken trätunna.

Du tror att du är i kontroll av dina känslor i alla aspekter men egentligen kastar du dig in i en handfallen naiv tillit och hoppet är det största ankaret som kan antingen stabilisera förhållandet eller sänka det totalt och dig med det.

Frågan är; Varför vågar vi om och om igen att gå in i nya förhållanden? Är vi hopplösa romantiker på jakt efter "den heliga Graalen" eller är vi bara masochister hela bunten?

Personligen frågar jag mig själv detta efter tre stora förhållanden som slutat i allt från smärta till sammanbiten apati...Första förhållandet dog två år in men vi höll ändå ihop i sex år till....bara för att vi riktigt skulle kunna plåga varandra lite till....Egentligen blev det inte så mycket plåga vi levde i ett slags incestuöst syster/bror förhållande och höll ihop pga barnen. Herregud, vi möttes när jag var 16. Vid 24 års ålder när vi bröt upp var jag en helt annan människa och han med. Vi växte isär så otroligt att vi befann oss i olika världsdelar. Ingen av oss orkade att göra den stora insatsen att flytta pga att det var obekvämt, krångligt och besvärligt.

Det var jag själv som en kväll klockan halv nio fick nog, sa att jag ville skiljas och gick sen ut genom dörren för att sova på en parkbänk. När jag väl bestämt mig fanns ingen (låt oss bo ihop några månader tills någon hittar en lägenhet). Är det slut så är det slut. Jag orkade inte ens dela på bohaget. Prylarna var inte värda obehaget.

Mitt andra stora förhållande varade dock endast ett år. Det kom fram att han var alkoholist, sadist och mycket labil på många plan. Men enveten som jag var så tänkte jag inte "misslyckas" en gång till och banne mig om jag inte kunde rädda honom till ett bättre liv.På eget bevåg trodde jag att kunde läka honom. Den enda som ändrades i det förhållande var jag. Och inte till något bättre dessvärre.

Efter det förhållandet så har jag lärt mig att killar inte går att ändra på. Det du ser några veckor in i förhållandet är det som du antingen får acceptera eller välja att leva utan.

Mitt tredje stora förhållande började lugnt...trodde jag...tills jag i tredje månaden ,gravid på köpet, fick reda på att han varit otrogen TVÅ gånger tidigt in i förhållandet när vi precis flyttat ihop. Men han ångrade ju sig och jag väntade hans barn så det var väl bara att bita ihop.

Vad jag inte visste då var hur ett sådant svek/sådana svek kunde växa sig till något så giftigt som Tjernobyl avfallet under åren och att all tillit därefter var hopplöst försvunnen. I detta förhållandet stannade jag oxå i åtta år.

Vad är det med mig och åtta år? Är det min smärtgräns?

Nu befinner jag mig i ett förhållande som för mig känns som det första riktiga förhållandet någonsin. Jag är fullt respekterad, killen är lugn som en filbunke och trogen som regnet i Borås. Om jag sänker blicken ett par sekunder är han framme och frågar hur jag mår. Han är helt galen i mina ungar och feminist på köpet.

Han bryr sig om mig aktivt. För mig är det lika ovanligt som att jag skulle vinna på Lotto i morgon.

Men jag har tre stinkande lik till skelettet i garderoben och med dem en del dåliga egenskaper. Att försöka inse att denna man faktiskt kan vara så nära perfekt som en man kan vara har varit väldigt svårt för mig att smälta.

Jag har blivit sviken vart enda gång innan.

Istället kommer jag på mig själv att mer än någonsin bry mig om, vårda och kämpa för relationen.

Mot alla tidigare erfarenheter slungar jag mig därför in i fullt förtroende.

I vilka andra situationer gör vi en sådan sak?

Om vi bränner oss på kokplattan så lär vi oss att inte göra samma handling igen. Om vi blir skadade under någon som helst situation så lär vi oss att inte utsätta oss för det en gång till.

Endast i kärleksförhållanden går vi emot all vett och reson och utsätter inte bara våran själ och hjärta utan vår mentala hälsa för samma risker om och om igen.

Vet vi verkligen om vilka komposter vi drar med oss in i nya förhållanden? Är vi medvetna om hur gamla förhållanden påverkar oss enda in i märgen?

Hur detoxar man på ett fullfärdigt sätt emellan förhållanden? Så att man slipper att dra in skiten i nästa?

Finns det en manlig och kvinnlig skillnad i detta beteendet? Blir män verkligen lika skadade? Är vi kvinnor överkänsliga? Är vi inprogrammerade med att känna skuld för allt som går fel? Hur många andra tjejer har inte skyllt sin makes handlingar på sig själva? Om jag bara var smalare, kurvigare, snyggare, duktigare, rikare, smartare, blåstare etc etc... så hade han älskat mig tillbaka.

Är det en genus fråga? Eller är det bara mänskligt?

Huj vad många frågetecken det blev...

Personligen granskar jag en hel del saker innan jag ger bort mitt hjärta men det finns många därute som verkar satsa sitt hjärta på vinst och förlust. Vilket som kan det ju ändå gå åt helvete. Det är svårt att förutse genom att vara klok. När det kommer till känslor och att fullständigt ge sig hän åt en annan människa och släppa alla murar och göra sig sårbar...så kan det sluta hur som.

Konsten att älska är att våga helt enkelt. Våga och att inse att den enda du någonsin kan kontrollera är dig själv.

Skrämmande...eller hur?

(En text som berör mig i det här ämnet och som jag även skulle vilja ha spelad på min begravning är "Himlen runt hörnet" sjungen av Lisa Nilsson)

"Så många människor omkring mig

utan varken mening eller mål

Alltid nån som blir över

Säg mig, varför blir det alltid så

Nån där uppe

måste ha sett mig

Och tänkt att nu så är det väl

ändå hennes tur

Min tur att träffa nån som vet

vad jag behöver

det verkar som mina

ensamma dar

För alltid är över

För jag har himlen

runt hörnet

En egen ängel i min säng

Som om himlens alla små stjärnor

Sjöng för mig, sjöng för dig

I en underbar refräng

Du är himlen

runt hörnet för mig...