Sitter och grubblar.

Regissören för dokumentären har gett mig i uppdrag att börja skriva mer på manuset till det som ska läggas som bakgrundsljudslingor. Vi ska göra en provljudsinspelning om två veckor sen blir riktiga inspelningen senare i Malmö.

Manuset kräver att jag går tillbaka i tiden och gräver i mitt förflutna. Tar upp vissa trauman och händelser och fördjupar mig och beskriver dem så noga som möjligt. Skrev non stop i går eftermiddag, sket i att korrläsa det och bara mailade över det till honom. Det gjorde för ont för att läsa igenom det. I går kväll smög  jag in och filade till lite stavfel etc.Kände mig helt skakig efteråt.

Det är otroligt hur mycket man kan trycka bort för att fortsätta leva framåt.

Ibland känns det som man lever ett helt annat liv nu än man gjorde då. Som man dog och föddes på nytt.

Visste inte att det skulle bli en sådan smärtsam födelse dock.

Allt hade med överlevnad att göra. Vad starka vi människor är egentligen. Vi kan tycka att vi är svaga men vi bär på en inre styrka som kommer fram i hårda stunder. Detta betyder inte att det är behagligt dock.

Jag är glad för alla erfarenheter men sörjer alla förluster...

Det är dock nödvändigt ,ja väldigt viktigt att det här "manuset" kommer fram i filmen. Publiken behöver den, jag behöver den och alla övriga oxå.

Efter att ha författat den känns allt så skört igen och smärtsamt klart.

Min elefanthud har för en kort stund förvandlats till något så tunt och skirt som vingarna på en fluga.

Det är mitt ode...Det är mitt testamente till mina barn.