Tänkte skriva något piggt så här på söndagskvällen men som rubriken antyder så njae, kanske inte...

Jag satt och funderade häromkvällen, jag har för mö tid för att göra sådant här meningslöst grubblande. Kidsen hade dragit till sin pappa över helgen och lägenheten var alltför tyst och det är då det händer.

Man grubblar... Man grubblar lite för djupt.

Jag fick en sådan där backflash som man ser karaktärer i filmer får strax innan de dör. En snabbrepris av ditt liv...the highlights liksom.

Jag hörde Dr Phil eller var det Oprah, eller någon annan liknande klåpare som tror de har alla svar på livets frågor, säga en gång att ens liv består av fem avgörande ögonblick.

Fem avgörande ögonblick som har format dig till den du är. Ursäkta men jag tror att de måste vara fler.

Bara avgörande "förhållandeögonblick" som har format mig uppgår till minst dubbelt så många. Sen ska man ju räkna in barndomens alla tillfällen oxå. Och vuxenlivet. Jag antar att de snackar om "värstingögonblicken".

Ve och fasa man borde vara i värre skick än man verkligen är om man tänker på "värstingögonblicken".

Vet vi egentligen vad vi utsätter oss själva för dagligen? När vi går in i ett nytt förhållande trots att det förra fick oss att överväga att kontakta något nunneorden eller hoppa från en bro.

När vi väljer vänner som snarare känns som välgörenhetsfall än jämlikar.

Allt vi utsätts mentalt för måste ju ta år från våra liv på ett eller annat sätt.

Jag hade ett 12 månader långt förhållande med en alkoholiserad sociopat för många år sedan. Vi blev tillsammans under sommaren då han hade semester. Och som många grabbar i den åldern gör på semestern så söp han rätt rejält. När hösten kom och jag märkte att detta inte endast var ett semester beteende så hade jag redan fått känslor och övervägde att jag nog kunde hjälpa honom med hans lilla problem. Grabben ville inte bli hjälpt dock och förändrades till en ganska så labil person framför ögonen på mig. Han kunde väcka mig mitt i natten och slänga ut mig på gatan, kasta bordsknivar efter mig,sög mig på pengar, dra hem ragg från krogen och jojjade mellan kärlek och hat på daglig basis. Enveten som jag var...hrm är, så stannade jag kvar i hopp om att någonstans djupt där inne skulle det nog finnas en mänsklig varelse ändå. Om jag bara höll tyst och vandrade på äggskalen ett tag till skulle han nog inse att han handlat fel och skulle därefter rätta till sig. Ett år senare och minus fem kilo...på mig vill säga stod jag en dag i badrummet och råkade fånga min egen spegelbild.

En blek glåmig sak stirrade tillbaka på mig. Jag hade åldrats minst tio år i ansiktet. Jag såg ut som om jag genomgått ett krig rent ut sagt. Strax efter detta begick jag personlig livräddning genom att dumpa grabben. Nu efterhand kan jag bara inte fatta hur det kunnat hålla i ett helt år. Om bara någon hade kunnat komma fram till mig och gett mig en rejäl smäll på käften så man hade vaknat upp.

Hade jag ingen som helst självrespekt? Skulle en kille göra likadant eller är vi kvinnor formade till att stå knädjupt i skiten och bara be efter mer?

Vad har tex det året stulit från mitt liv? Okej det var en jäkla erfarenhet men ärligt talat hur har det påverkat hälsan?

Vi borde inte bara vara så insnöade på kost och motion etc när det gäller våran egen hälsa. Jag känner en drös brudar som är riktiga hälsofanatiker men som lever ihop med cancerogena skitstövlar.

Ett liknande problem kan man hitta i sin hög av vänner. Alla vet vad jag pratar om när jag säger ordet "energisugare"...eller?

Tänk efter själv. Vilka av dina vänner skulle ställa upp i vått och torrt för dig? Vilka skulle höra av sig om någon kris händer dig? Vilka skulle stänga av telefonerna och göra sig onåbara?

Har du någonsin haft någon vän som du hjälpt igenom en massa skit men som tycks försvinna från världskartan när du senare behöver han/henne?

Dessa personer är vad som kallas för energisugare eller iglar skulle jag närmare sagt vilja kalla dem.

Jag har stött på en drös under livets gång. Det svåra med såna personer är att de först kan tyckas som världens mest omtänksamma människor. Så länge det inte finns några större problem att tacklas med. De brukar dock tidigt i förhållandet be om hjälp en hel del. Kanske har de nyligen avslutat ett dåligt förhållande och behöver stöd i allt från nattliga telefonsamtal till att man ska skjutsa dem hit och dit ja allmänt stötta dem i det mesta.

Så fort de klarat sig igenom sitt problem dock så börjar de höra mindre och mindre av sig. Du märker att de sällan svarar i telefonen etc. Du är förbrukad och behövs inte längre. Eldprovet kommer sen om du själv hamnar i någon slags kris. Då märker du hur personen i fråga lyser med sin frånvaro. Om du inte  än har upplevt någon kris men anar att du ändå har en energisugare i din bekantskaps krets så helt enkelt fråga ditt eget sunda förnuft. Tror du innerligt att den här personen skulle göra för dig vad du gjort för han/henne?

Nu när vårstädningen är på ingång kanske vi borde rensa upp i våra liv. Ut med energisugare och skitstövlar till partners och vänner. Sluta sopa dem under mattan. Tänk inte ens på att återvinna dem utan släng dem på skroten bland det andra giftiga avfallet. Detoxa din mentala hälsa och lev längre!

Vad får du tillbaka egentligen? Du är ju ingen betald privat mentalskötare väl?

Varför offra det viktigaste du har? Din hälsa.

Det blir värsta ansiktslyftet, jag lovar!

Spara in pengar på alla ansiktsbehandlingar och krämer.

Använd din nyvunna energi på dina riktiga vänner som vet hur man ger o tar.

Dumpa en skithög och sätt ett leende på dina läppar.

Och möt våren fräschare än någonsin!

Och kanske...jag säger bara kanske för jag är ingen Dr Phil med någon flott licens. Kanske kan en sådan hälsovinst minska lite av effekterna från de andra fem "värstingögonblicken".

Det är ju rena rama matematiken...eller hur?